Thursday, November 19, 2009
I stumbled into some really nice people in Philly. More than usual actually. I don't remember why me and Shawn Beeks started talking but i realised he was creating things for some reason. Today i got this photo of his painting and asked him to sum up his latest time.
"
The first time I broke my knee was February 13th, 2003. Up until that point I had built my life around skateboarding and designing skateboard graphics. For me, skateboarding and art were inseparable, so when I couldn’t skate, I lost the will to create, thus rolling me down a hall of deep depression. I don’t remember how I got out of it, but I’m sure being able to approach art as a creative process separate from skateboarding helped. Since then, I’ve put more energy into the advancement of my fine art outlets, and accepted the painful limitations of what I could physically accomplish. Six years later and I’m faced with similar situation. After years of multiple surgeries, physical therapy, and gym memberships, my knee is still not strong enough to handle the stress of skateboarding. October 20th, 2009 was the last time I skated. Now I have the rest of my life to recover from that lose with art.
Shawn Beeks, Philadelphia, Pa"
Wednesday, November 18, 2009
2009
This talented drawer is johnmalloy.net
Man, im tired of being here. Not that i dont like it, i just dont know where to go from here. I just want to create something, collective, something social.
Monday, November 16, 2009
http://joyzine.se/?p=3746
i like this one. use http://translate.google.se/?hl=sv&tab=wT# if you dont swedish
Intervju:
Loney, Dear
Han är mannen vars vackra, spröda men samtidigt bombastiskta musik rör upp onämnbara känslostormar inombords, utombords ja, överallt. Efter ett uppmärk- sammat och lyckat samröre med Sub Pop är nu Emil Svanängen, alias Loney, Dear, tillbaka med ett nytt album. Joyzine fick sig en pratstund under Way Out West.
Den värsta tiden är precis innan man ska göra en intervju eller då man väntar på att ett band ska gå på scenen. För då står man där, och stirrar ut mot ingenting. Man är inte helt rättfärdigad där man står och stirrar, vare sig man som i det här fallet lutar sig mot ett metallräcke utanför Annedalskyrkan eller hänger ensam i en bar. Inte än. Så snart Emil Svanängen dyker upp kommer jag vara rättfärdigad, då kommer jag ha min plats. Till mitt store nöje är jag inte ensam om att ha svårt att hitta min plats. Ett tv-team med en kvinnlig reporter i spetsen övar på olika påannonseringar längst med ena kyrkoväggen, den ena påannonseringen värre än den andra. Reportern börjar bli nervös. Så jag erbjuder henne att gå före mig i intervjuschemat, låter henne veta att hon kan ta all tid hon behöver. Hon nickar tacksamt. Så svänger en van upp på grusfarten. Ut kommer Loney, Dear.
Emil Svanängen är lugn och sansad, tv-intervjun klarar han av galant, den kvinnliga reportern repar mod, och om han känner någon nervositet inför kvällens spelning i en förmodat fullsatt Annedalskyrka som en del av öppnandet av årets upplaga av Way Out West visar han det inte. Istället ger Emil intrycket av att vara en man som funnit och lever tillfredställelse. Han skrattar åt min observation efter att vi slagit oss ner på en av kyrkotrapporna framför en av kyrkans sidodörrar:
– Ja, jag har egentligen det jag behöver nu, för att ha ett trevligt liv. Jag behöver inget mer. Fast det klart, turnerandet är fortfarande ganska… det börjar kännas lättare, men det skulle kännas skönt att ha lite mer ekonomiskt marginal så man bara kunde lösa grejer genom att köpa in tjänster liksom. Det är väl en del av nästa steg tror jag.
Sub Pop blir Polyvinyl
“Sinster in a state of Hope” sjunger Emil Svanängen på “Loney, Noir”, den skiva som kom att påbörja ett ihärdigt buzz, främst på andra sidan Atlanten, både för den säregna musiken men också tack vare det faktum att Loney, Dear signades till legendariska rocketiketten Sub Pop. Nå, samarbetet med Sub Pop var väl knappast något dåligt varsel, snarare tvärtom, men Emil lyfter gärna fram att hoppet ligger i framtiden.
– Sub Pop var jättebra i början. De släpper inte min musik längre, jag ligger nu på ett bolag som heter Polyvinyl. Deras största band är Of Montreal. Det är ett mycket bättre bolag för mig egentligen, just när det gäller att bygga vidare. Men det var egentligen det bästa som har hänt mig när Sub Pop signade mig, även när jag ser tillbaka på det idag. Men sedan… Det var inte deras grej heller, det är inte rockmusik på det sättet som finns i deras övriga katalog, så det passar mig rätt bra nu att få ett annat bolag. Ett mer angeläget bolag.
”Man vill bygga sin egen värld av musik”
Att försöka beskriva Loney, Dears musik är som att försöka stänga in dimma med en knuten näve, hur hårt du än pressar samman handen sipprar ändå rök ut genom springorna mellan fingrarna. På andra kontinenter slänger man sig med begrepp som ”Pastoralt” och ”Andligt” vid försök att definiera Emils musik, själv är han lite mer ödmjuk.
– Jag gillar klanger, jag strävar ju efter originalitet, egna uttryck, egna klanger. Man vill bygga sin egen värld av musik. Jag skyr ofta saker som låter bekant, försöker styra bort därifrån. Men visst, det är allvarlig musik. Faktiskt livsbejakande musik också. Och sorgsen.
Efter framgångarna med ”Loney, Noir” var de så dags för att för första gången ”leverera”, den här gången med betydligt fler blickar på sig, och visst blev ”Dear John” en reaktion på ”Loney, Noir”. Resultatet blev betydligt mer återhållsamt och dystert än vad vi är vana vid.
– Vi var ute och turnerade med ”Loney, Noir”, 2007, och allting var upp och ner. Jag hade ingen ork till någonting, börjar Emil fundersamt. Så det kändes helt tokigt att spela sådan musik, när man själv var helt slut. Då kände jag ganska starkt att jag behöver ha fem, sex, sju extra låtar som bara är mörka. Det kändes inget bra att spela det här glada, eller, en del musik från mina skivor har blivit lite mer glad musik live, utan att den egentligen ska vara det. Så jag behövde ta ut en liten ny kurs. Sätta ner foten, välja vilket uttryck man vill ha. Ändå är ”Loney, Noir” lite av min favoritskiva, säger han och blickar ut över det gröna lummiga område som omger Annedalskyrkan. Lite vagt kan man dessutom höra att soundcheck har börjat inne i kyrkan.
– Sedan visste jag ju att den nya skivan skulle bli svår att göra så jag satte igång så tidigt som möjligt med arbetet. Jag vet inte om det var mycket press utifrån, det var press från mig själv också, jag ville göra någonting ojämnt. Jag tror också att jag ville hitta glädjen att göra musik igen, och det börjar komma först nu, för den senaste skivan blev mest att jag var tvungen att göra den. Av massa anledningar liksom. Man vill ju komma vidare också. Nu hoppas jag verkligen att det går att sätta igång igen, jag har redan börjat sätta igång lite grand. Det blir väl ändå mindre anspråksfull musik den här gången tror jag. Det känns ganska spännande.
Det växer märkligt
Trots att saker och ting verkligen börjat ta fart för Emil och hans vänner, det vankas spelningar i Argentina och en USA-turné tillsammans med Anna Ternheim (som är hans förband…), har det varit betydligt svårare att få grepp om den svenska publiken. Det är egentligen bara två städer i Sverige där Emil verkligen känner sig bekväm, den ena är uppväxtstaden Jönköping (där han gjorde en fullständigt fenomenal spelning under fjolårets Popadelica) och den andra vår Hufvudstad.
– Det växer väldigt märkligt här, för man kan inte se något av själva växandet. Det är mest att jag märker att jag stöter på folk som jag vet vilka de är, som vet om min musik och gillar den. Det är nog det enda sättet jag märker att musiken sprids på, annars märker jag ingenting. Det är väldigt suddigt för mig än så länge det där. Även om jag tycker att det går väldigt bra i Stockholm. Det är ändå en av de städerna där det kommer mest folk, i världen, när vi spelar. Det är där jag har spelat mest också. Folk känner till det. Så, eftersom jag är hemma på två ställen, så är det två städer jag har blivit profet i då, dock är jag inte profet i resten av Sverige istället! Stockholm och Jönköping känns det ganska bekvämt att spela i, men Sverige i stort är det inte lika bekvämt.
Jobba och njuta - samtidigt
Hur är det då med rutinerna? Och finner man någon ro att skriva ny musik när folk ständigt drar och sliter i en? Emil Svanängen funderar en liten stund innan han svarar.
– Just nu känns allt väldigt spännande. Jag håller på att bygga upp en liten bas hemma, för att bättre kunna göra musik och för att bättre kunna turnera. Jag håller på att koppla på benskydden nu känns det som. Men rutiner, alltså, jag vet inte riktigt, jag har inte hunnit få rutin på det än. Men nej, egentligen hinner man inte skriva ny musik när man är iväg på grejer. Man behöver lite pauser, det kan ta rätt lång tid att skriva nya låtar. Det har varit så mycket annat som jag har varit tvungen att fixa med – jag har skaffat mig ett hem och jag försöker hitta någonstans att jobba, så det har dragit ut rätt mycket på tiden. Men jag försöker att jobba på så mycket jag kan ändå, det är väl min filosofi - jobba hela tiden och njuta hela tiden. Och en liten del av jobbandet innebär att släppa saker och ting, och slappa lite, för att hitta balansen. Jag har ett väldigt lyxigt liv just nu. Det är fantastiskt.
Kafferep
Under Way Out Wests första klubbdag delar herr Svanängen Annedalskyrkan med ytterligare två artister, den vackra och extremt talangfulla Amanda Bergman (Hajen) och den precis lika vackra och talangfulla Sara Assbring (El Perro del Mar), både jag och Emil är rörande överens om att kvällen kommer bli smått legendarisk. Just festivalspelningar är annars något Emil verkligen ser fram mot.
– Jag har jättehögra förväntningar eller inga förväntningar alls. Jag vet inte, det känns som en sådan där flipp-eller-flopp-kväll i kväll. Inte så att det verkar dåligt, utan mest att ibland blir det bara liksom, fyraåringens barnkalas, när det är så kul att man börjar gråta istället. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det ska också bli kul att komma in och få träffa Sara och prata med henne. Det är så kul, hennes basist bor typ femhundra meter från mig, femtio mil bort, det känns så exotiskt liksom. Att vi åker hit och träffas här, fast vi träffas i Stockholm… Nej, det ska bli jättekul, jag älskar verkligen festivaler. Jag älskar det här kafferepet, nu är både Sara och jag någon typ av huvudperson här ikväll, men annars är man ändå inte huvudperson när man spelar på en festival. Man är bara en del av det hela, och då är det skitkul att spela.
Nästa år kanske det rent av blir huvudscenen?
– Ja, det är inte omöjligt att det har lossnat ordentligt till dess, så man kunde spelar där. Det vore rätt roligt. Jag vet inte vad som kommer att hända i karriären riktigt, annat än att det kommer att gå bra. Men det är svårt att se när. Det är nog det som jag försöker förmedla till bandet som går och väntar på - att det verkligen ska… inte smälla till, mer som en liten studs upp liksom. Bara något litet, någon liten okänd maktfaktor som man inte har räknat med. Som ska lysa upp lite. Det är inte så viktigt egentligen, men det skulle kännas ganska … trevligt.
När får vi höra ny musik signerad Loney, Dear?
– Ja… musik att höra, blir det nog… jag kommer nog se till att man får höra någon musik inom ett år. Någonting litet blir det nog, jag skulle gärna säga att det kommer ett album om ett år, men det kommer det nog inte göra. Men vem vet?
Av: Christian Stenbacke 2009-11-15
Foto: Sara Arnald (1), Erik Lindgren (2-4) Hemsida: www.loneydear.com
Intervju:
Loney, Dear
Han är mannen vars vackra, spröda men samtidigt bombastiskta musik rör upp onämnbara känslostormar inombords, utombords ja, överallt. Efter ett uppmärk- sammat och lyckat samröre med Sub Pop är nu Emil Svanängen, alias Loney, Dear, tillbaka med ett nytt album. Joyzine fick sig en pratstund under Way Out West.
Den värsta tiden är precis innan man ska göra en intervju eller då man väntar på att ett band ska gå på scenen. För då står man där, och stirrar ut mot ingenting. Man är inte helt rättfärdigad där man står och stirrar, vare sig man som i det här fallet lutar sig mot ett metallräcke utanför Annedalskyrkan eller hänger ensam i en bar. Inte än. Så snart Emil Svanängen dyker upp kommer jag vara rättfärdigad, då kommer jag ha min plats. Till mitt store nöje är jag inte ensam om att ha svårt att hitta min plats. Ett tv-team med en kvinnlig reporter i spetsen övar på olika påannonseringar längst med ena kyrkoväggen, den ena påannonseringen värre än den andra. Reportern börjar bli nervös. Så jag erbjuder henne att gå före mig i intervjuschemat, låter henne veta att hon kan ta all tid hon behöver. Hon nickar tacksamt. Så svänger en van upp på grusfarten. Ut kommer Loney, Dear.
Emil Svanängen är lugn och sansad, tv-intervjun klarar han av galant, den kvinnliga reportern repar mod, och om han känner någon nervositet inför kvällens spelning i en förmodat fullsatt Annedalskyrka som en del av öppnandet av årets upplaga av Way Out West visar han det inte. Istället ger Emil intrycket av att vara en man som funnit och lever tillfredställelse. Han skrattar åt min observation efter att vi slagit oss ner på en av kyrkotrapporna framför en av kyrkans sidodörrar:
– Ja, jag har egentligen det jag behöver nu, för att ha ett trevligt liv. Jag behöver inget mer. Fast det klart, turnerandet är fortfarande ganska… det börjar kännas lättare, men det skulle kännas skönt att ha lite mer ekonomiskt marginal så man bara kunde lösa grejer genom att köpa in tjänster liksom. Det är väl en del av nästa steg tror jag.
Sub Pop blir Polyvinyl
“Sinster in a state of Hope” sjunger Emil Svanängen på “Loney, Noir”, den skiva som kom att påbörja ett ihärdigt buzz, främst på andra sidan Atlanten, både för den säregna musiken men också tack vare det faktum att Loney, Dear signades till legendariska rocketiketten Sub Pop. Nå, samarbetet med Sub Pop var väl knappast något dåligt varsel, snarare tvärtom, men Emil lyfter gärna fram att hoppet ligger i framtiden.
– Sub Pop var jättebra i början. De släpper inte min musik längre, jag ligger nu på ett bolag som heter Polyvinyl. Deras största band är Of Montreal. Det är ett mycket bättre bolag för mig egentligen, just när det gäller att bygga vidare. Men det var egentligen det bästa som har hänt mig när Sub Pop signade mig, även när jag ser tillbaka på det idag. Men sedan… Det var inte deras grej heller, det är inte rockmusik på det sättet som finns i deras övriga katalog, så det passar mig rätt bra nu att få ett annat bolag. Ett mer angeläget bolag.
”Man vill bygga sin egen värld av musik”
Att försöka beskriva Loney, Dears musik är som att försöka stänga in dimma med en knuten näve, hur hårt du än pressar samman handen sipprar ändå rök ut genom springorna mellan fingrarna. På andra kontinenter slänger man sig med begrepp som ”Pastoralt” och ”Andligt” vid försök att definiera Emils musik, själv är han lite mer ödmjuk.
– Jag gillar klanger, jag strävar ju efter originalitet, egna uttryck, egna klanger. Man vill bygga sin egen värld av musik. Jag skyr ofta saker som låter bekant, försöker styra bort därifrån. Men visst, det är allvarlig musik. Faktiskt livsbejakande musik också. Och sorgsen.
Efter framgångarna med ”Loney, Noir” var de så dags för att för första gången ”leverera”, den här gången med betydligt fler blickar på sig, och visst blev ”Dear John” en reaktion på ”Loney, Noir”. Resultatet blev betydligt mer återhållsamt och dystert än vad vi är vana vid.
– Vi var ute och turnerade med ”Loney, Noir”, 2007, och allting var upp och ner. Jag hade ingen ork till någonting, börjar Emil fundersamt. Så det kändes helt tokigt att spela sådan musik, när man själv var helt slut. Då kände jag ganska starkt att jag behöver ha fem, sex, sju extra låtar som bara är mörka. Det kändes inget bra att spela det här glada, eller, en del musik från mina skivor har blivit lite mer glad musik live, utan att den egentligen ska vara det. Så jag behövde ta ut en liten ny kurs. Sätta ner foten, välja vilket uttryck man vill ha. Ändå är ”Loney, Noir” lite av min favoritskiva, säger han och blickar ut över det gröna lummiga område som omger Annedalskyrkan. Lite vagt kan man dessutom höra att soundcheck har börjat inne i kyrkan.
– Sedan visste jag ju att den nya skivan skulle bli svår att göra så jag satte igång så tidigt som möjligt med arbetet. Jag vet inte om det var mycket press utifrån, det var press från mig själv också, jag ville göra någonting ojämnt. Jag tror också att jag ville hitta glädjen att göra musik igen, och det börjar komma först nu, för den senaste skivan blev mest att jag var tvungen att göra den. Av massa anledningar liksom. Man vill ju komma vidare också. Nu hoppas jag verkligen att det går att sätta igång igen, jag har redan börjat sätta igång lite grand. Det blir väl ändå mindre anspråksfull musik den här gången tror jag. Det känns ganska spännande.
Det växer märkligt
Trots att saker och ting verkligen börjat ta fart för Emil och hans vänner, det vankas spelningar i Argentina och en USA-turné tillsammans med Anna Ternheim (som är hans förband…), har det varit betydligt svårare att få grepp om den svenska publiken. Det är egentligen bara två städer i Sverige där Emil verkligen känner sig bekväm, den ena är uppväxtstaden Jönköping (där han gjorde en fullständigt fenomenal spelning under fjolårets Popadelica) och den andra vår Hufvudstad.
– Det växer väldigt märkligt här, för man kan inte se något av själva växandet. Det är mest att jag märker att jag stöter på folk som jag vet vilka de är, som vet om min musik och gillar den. Det är nog det enda sättet jag märker att musiken sprids på, annars märker jag ingenting. Det är väldigt suddigt för mig än så länge det där. Även om jag tycker att det går väldigt bra i Stockholm. Det är ändå en av de städerna där det kommer mest folk, i världen, när vi spelar. Det är där jag har spelat mest också. Folk känner till det. Så, eftersom jag är hemma på två ställen, så är det två städer jag har blivit profet i då, dock är jag inte profet i resten av Sverige istället! Stockholm och Jönköping känns det ganska bekvämt att spela i, men Sverige i stort är det inte lika bekvämt.
Jobba och njuta - samtidigt
Hur är det då med rutinerna? Och finner man någon ro att skriva ny musik när folk ständigt drar och sliter i en? Emil Svanängen funderar en liten stund innan han svarar.
– Just nu känns allt väldigt spännande. Jag håller på att bygga upp en liten bas hemma, för att bättre kunna göra musik och för att bättre kunna turnera. Jag håller på att koppla på benskydden nu känns det som. Men rutiner, alltså, jag vet inte riktigt, jag har inte hunnit få rutin på det än. Men nej, egentligen hinner man inte skriva ny musik när man är iväg på grejer. Man behöver lite pauser, det kan ta rätt lång tid att skriva nya låtar. Det har varit så mycket annat som jag har varit tvungen att fixa med – jag har skaffat mig ett hem och jag försöker hitta någonstans att jobba, så det har dragit ut rätt mycket på tiden. Men jag försöker att jobba på så mycket jag kan ändå, det är väl min filosofi - jobba hela tiden och njuta hela tiden. Och en liten del av jobbandet innebär att släppa saker och ting, och slappa lite, för att hitta balansen. Jag har ett väldigt lyxigt liv just nu. Det är fantastiskt.
Kafferep
Under Way Out Wests första klubbdag delar herr Svanängen Annedalskyrkan med ytterligare två artister, den vackra och extremt talangfulla Amanda Bergman (Hajen) och den precis lika vackra och talangfulla Sara Assbring (El Perro del Mar), både jag och Emil är rörande överens om att kvällen kommer bli smått legendarisk. Just festivalspelningar är annars något Emil verkligen ser fram mot.
– Jag har jättehögra förväntningar eller inga förväntningar alls. Jag vet inte, det känns som en sådan där flipp-eller-flopp-kväll i kväll. Inte så att det verkar dåligt, utan mest att ibland blir det bara liksom, fyraåringens barnkalas, när det är så kul att man börjar gråta istället. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det ska också bli kul att komma in och få träffa Sara och prata med henne. Det är så kul, hennes basist bor typ femhundra meter från mig, femtio mil bort, det känns så exotiskt liksom. Att vi åker hit och träffas här, fast vi träffas i Stockholm… Nej, det ska bli jättekul, jag älskar verkligen festivaler. Jag älskar det här kafferepet, nu är både Sara och jag någon typ av huvudperson här ikväll, men annars är man ändå inte huvudperson när man spelar på en festival. Man är bara en del av det hela, och då är det skitkul att spela.
Nästa år kanske det rent av blir huvudscenen?
– Ja, det är inte omöjligt att det har lossnat ordentligt till dess, så man kunde spelar där. Det vore rätt roligt. Jag vet inte vad som kommer att hända i karriären riktigt, annat än att det kommer att gå bra. Men det är svårt att se när. Det är nog det som jag försöker förmedla till bandet som går och väntar på - att det verkligen ska… inte smälla till, mer som en liten studs upp liksom. Bara något litet, någon liten okänd maktfaktor som man inte har räknat med. Som ska lysa upp lite. Det är inte så viktigt egentligen, men det skulle kännas ganska … trevligt.
När får vi höra ny musik signerad Loney, Dear?
– Ja… musik att höra, blir det nog… jag kommer nog se till att man får höra någon musik inom ett år. Någonting litet blir det nog, jag skulle gärna säga att det kommer ett album om ett år, men det kommer det nog inte göra. Men vem vet?
Av: Christian Stenbacke 2009-11-15
Foto: Sara Arnald (1), Erik Lindgren (2-4) Hemsida: www.loneydear.com
Tuesday, October 27, 2009
Tuesday, October 20, 2009
3 toronto REVIEWS
CHROMEWAVES 7.5
I think I was too harsh on Dear John when I wrote it up way back in January. Yes, it doesn’t stray far, either sonically or songwriterly (that’s a word now), from Emil Svanangen’s previous works under the Loney Dear marque, but I’m seeing now that’s because he’s fixated on capturing one specific mood or theme in music and much of what he creates are attempts to perfect it. Thankfully, his elusive goal is the moment where angst turns into elation and the sense of uplift that results and he expresses it with orchestral pop music. Of course. This was Loney Dear’s first stop in Toronto in a couple of years and a make-up for a failed attempt to visit back in May when their van broke down en route. And while that show at Lee’s in June 2007 was hardly a sell-out, those who were in attendance remember it fondly.
And those who were at the Horseshoe on this holiday Monday would likewise take away some warm memories of another wonderful show. Re-reading my review of the Lee’s show, I find myself at risk of repeating myself, but it bears repeating – Svanangen’s live band really took his songs to another level, deftly adding more bits of musical flourish and detail than four people with just two hands each really had any business doing in real time. And as such, they managed to recreate the richness of his compositions while still recasting and reconfiguring them enough to feel quite new. Particularly essential was backing vocalist Malin Stahlberg, who in addition to handling keys, guitar and percussion, sang most of Svanangen’s falsetto parts with more strength and bearing, and amazingly handled all of the tongue-twisting bridge of “I Am John” while Svanangen took the easy, “nah nah nahs”.
But as great as the band is, it’s still all about Svanangen. His permanently forlorn countenance is simultaneously at odds with yet perfectly suited for the sounds and songs he sings. Drawing material from across all his albums, the live setting proved a great equalizer for the production aesthetic of the recorded versions – the sparer arrangements of Sologne felt more fleshed out and Dear John’s mechanical aftertaste was made more organic, settling in that sweet spot that was Loney, Noir. The performance was splendid from the get-go but the undoubted highlight was when Svanangen stepped out to the front of the stage, unamplified, and sang (I think) “In With The Arms” to the house. Now he doesn’t have the most powerful voice, so it’s perhaps a good thing that the crowd was modestly sized and thus easier to silence, but doing that, and backed with Stahlberg’s harmonies, was simply perfection. In all, they played nearly 90 minutes including two encores though at no point in between did Svanangen leave the stage – no point going through the formality, we were going to keep them playing for as long as possible. And thought it finally did end, obviously, all three of Loney Dear’s last records have been a steady soundtrack for the days since the show. It makes my angst into elation and that’s just what I need right now.
ITSNOTTHEBANDIHATEITSTHEIRFANS...
When I went to see Loney Dear at Lee's Palace a couple of years ago, the experience was far and away a much more thrilling one than I ever could have anticipated. I walked away from that show converted from casual fan to rabid fan, and I couldn't wait to see singer songwriter and multi-instrumentalist Emil Svanängen again. Sadly, my wait had to be postponed a tad when his bus broke down back in May, but all can now be forgiven since the rescheduled show at The Horseshoe was every bit as satisfying as the first one.
The music of Loney Dear is made for the live stage as it consistently strikes a balance between the downtrodden and the uplifting. What I mean is that Emil's voice can't help but have a hint of the "woe is me" in its delivery, while the epic soundscapes that usually kick in within the last minute or so of his average song manages to leave me feeling celebratory. Likewise, the live show is a comparable contrast of highs and lows. Not being familiar with every aspect of his career, I was still surprised at how many songs I recognized, not only from the CD's I own, but also from what I remember about his last show. His memory was equally as sharp as he managed to even remember some of the familiar faces in the audience too. It was very amusing to watch him joke around with some of the mildly inebriated audience members that were hurling crazy requests his way, and it was also great to see him performing in such a way that showed that he was having as great a time as we were. The highlight of the show was when he approached the front of the stage and sang one of his songs without the aid of the microphone to an audience that was paying rapt attention as the din of the crowd's chatter was brought to an impressive halt. At the end of the night, he opted to simply let us know when the encore was taking place as opposed to going through the trouble of leaving the stage only to come back on, and the second highlight was hearing him perform a triumphant version of I Am John, which is easily one of the five best songs of the decade as far as I'm concerned.
I can honestly say that there are few things as uplifting as a Loney Dear show and I sincerely hope that I won't have to wait another two years for his return. Call me crazy, but being uplifted through song is just something I can't seem to get enough of for some reason. Go figure.
NOWTORONTO:
Loney Dear, on the other hand, bounced between sparse folky sad songs and synth-powered pop. But the strongest moment by far came when main man Emil Svanängen stepped away from the mic and unplugged his guitar to perform completely unamplified to the whisper-quiet room. His songs are strong enough to do without all the extra embellishments that were carefully arranged for the rest of the set.
I think I was too harsh on Dear John when I wrote it up way back in January. Yes, it doesn’t stray far, either sonically or songwriterly (that’s a word now), from Emil Svanangen’s previous works under the Loney Dear marque, but I’m seeing now that’s because he’s fixated on capturing one specific mood or theme in music and much of what he creates are attempts to perfect it. Thankfully, his elusive goal is the moment where angst turns into elation and the sense of uplift that results and he expresses it with orchestral pop music. Of course. This was Loney Dear’s first stop in Toronto in a couple of years and a make-up for a failed attempt to visit back in May when their van broke down en route. And while that show at Lee’s in June 2007 was hardly a sell-out, those who were in attendance remember it fondly.
And those who were at the Horseshoe on this holiday Monday would likewise take away some warm memories of another wonderful show. Re-reading my review of the Lee’s show, I find myself at risk of repeating myself, but it bears repeating – Svanangen’s live band really took his songs to another level, deftly adding more bits of musical flourish and detail than four people with just two hands each really had any business doing in real time. And as such, they managed to recreate the richness of his compositions while still recasting and reconfiguring them enough to feel quite new. Particularly essential was backing vocalist Malin Stahlberg, who in addition to handling keys, guitar and percussion, sang most of Svanangen’s falsetto parts with more strength and bearing, and amazingly handled all of the tongue-twisting bridge of “I Am John” while Svanangen took the easy, “nah nah nahs”.
But as great as the band is, it’s still all about Svanangen. His permanently forlorn countenance is simultaneously at odds with yet perfectly suited for the sounds and songs he sings. Drawing material from across all his albums, the live setting proved a great equalizer for the production aesthetic of the recorded versions – the sparer arrangements of Sologne felt more fleshed out and Dear John’s mechanical aftertaste was made more organic, settling in that sweet spot that was Loney, Noir. The performance was splendid from the get-go but the undoubted highlight was when Svanangen stepped out to the front of the stage, unamplified, and sang (I think) “In With The Arms” to the house. Now he doesn’t have the most powerful voice, so it’s perhaps a good thing that the crowd was modestly sized and thus easier to silence, but doing that, and backed with Stahlberg’s harmonies, was simply perfection. In all, they played nearly 90 minutes including two encores though at no point in between did Svanangen leave the stage – no point going through the formality, we were going to keep them playing for as long as possible. And thought it finally did end, obviously, all three of Loney Dear’s last records have been a steady soundtrack for the days since the show. It makes my angst into elation and that’s just what I need right now.
ITSNOTTHEBANDIHATEITSTHEIRFANS...
When I went to see Loney Dear at Lee's Palace a couple of years ago, the experience was far and away a much more thrilling one than I ever could have anticipated. I walked away from that show converted from casual fan to rabid fan, and I couldn't wait to see singer songwriter and multi-instrumentalist Emil Svanängen again. Sadly, my wait had to be postponed a tad when his bus broke down back in May, but all can now be forgiven since the rescheduled show at The Horseshoe was every bit as satisfying as the first one.
The music of Loney Dear is made for the live stage as it consistently strikes a balance between the downtrodden and the uplifting. What I mean is that Emil's voice can't help but have a hint of the "woe is me" in its delivery, while the epic soundscapes that usually kick in within the last minute or so of his average song manages to leave me feeling celebratory. Likewise, the live show is a comparable contrast of highs and lows. Not being familiar with every aspect of his career, I was still surprised at how many songs I recognized, not only from the CD's I own, but also from what I remember about his last show. His memory was equally as sharp as he managed to even remember some of the familiar faces in the audience too. It was very amusing to watch him joke around with some of the mildly inebriated audience members that were hurling crazy requests his way, and it was also great to see him performing in such a way that showed that he was having as great a time as we were. The highlight of the show was when he approached the front of the stage and sang one of his songs without the aid of the microphone to an audience that was paying rapt attention as the din of the crowd's chatter was brought to an impressive halt. At the end of the night, he opted to simply let us know when the encore was taking place as opposed to going through the trouble of leaving the stage only to come back on, and the second highlight was hearing him perform a triumphant version of I Am John, which is easily one of the five best songs of the decade as far as I'm concerned.
I can honestly say that there are few things as uplifting as a Loney Dear show and I sincerely hope that I won't have to wait another two years for his return. Call me crazy, but being uplifted through song is just something I can't seem to get enough of for some reason. Go figure.
NOWTORONTO:
Loney Dear, on the other hand, bounced between sparse folky sad songs and synth-powered pop. But the strongest moment by far came when main man Emil Svanängen stepped away from the mic and unplugged his guitar to perform completely unamplified to the whisper-quiet room. His songs are strong enough to do without all the extra embellishments that were carefully arranged for the rest of the set.
Subscribe to:
Posts (Atom)
