Christian von Essen (fint! tack)

Loney Dear - Skivkoll.se Photo: Kristofer Ljungros
Att regnet tilltar ytterligare när Loney Dear går på scenen med sitt sexmannaband gör nästan ingenting. Hans ödesmättade rymdpop blir bara ännu mer suggestiv. Loney Dear på skiva är en sak - men vad många inte förstår är att Emil Svanängen är en entertainer av högsta rang. Hans tidigare föreställningar om att livespelandet suger musten ur det kreativa skapandet tycks ha förändrats - nu är livespelningarna ett kreativt skapande i sig.



Loney Dear - Skivkoll.se Photo: Kristofer Ljungros
Låtarna byggs förvisso upp på liknande sätt - ofta en trevande början med ett crescendo som liknar världens ände - men det är ändå en fröjd att få bevittna varje svängning, varje infall, varje litet misstag. Loney Dear har nämligen lyckats med konststycket att få skivinspelningarnas perfektion att bryta ut i en organisk känsla av musiken när den spelas på plats. Det är något lite religiöst som händer.

Låtmässigt är det fokus på nya skivan Dear John, av förståeliga skäl. Men det är samtidigt lite synd att tiden är för knapp för att utforska fler bitar av den stora låtskatt som arbetats upp genom åren.

Men vad som verkligen känns tungt är dubbelbokningen med Fever Ray. Lasrar och mullrande technobas precis mittemot stör både publik och band, och Svanängen bygger till och med ett helt intro på en baston från Fever Ray-scenen.